Inte nog med att vi fick slåss för att få igenom en magnetröntgen av skallen så försökte dom aktivt ta livet av mig idag... Jourläkaren på medicin var tämligen nära att lyckas. Hade det inte varit för Lina hade jag nog legat i koma ikväll... Jag är hyperallergisk mot nästan all penecillin och när jag ville ha permis i helgen så gick dom med på att låta mig gå hem och slippa antibiotika i droppform. Idioten på akuten sa först att det inte gick att ersätta droppvarianten men skrev ändå ut bredspektrum penecillin vilket är lika med anafylaktisk chock inom 3 minuter för mig. Lina hörde namnet och slog till alla bromsar och vi fick ta ett samtal med läkaren över telefon tillsammans med syrran på avdelningen. Min fråga var på högtalartelefonen, varför han skrev ut ett bredspektra penecillin till en som är hyperallergisk? Det blev dödstyst i telefonen och sen sa han får jag prata med syster. Helt plötsligt så gick det utmärkt att ta tabletter istället för dropp av den enda sorten jag tål...

Nu är jag hemma och älskar det!!!

Tack älsklingen min för att du räddade livet på mig!!!

Lina som jag mötte på nätet för ganska lång tid sen är den stora kärleken, har aldrig älskat som jag älskar henne. Vi har byggt något jag trodde jag aldrig skulle få uppleva, Familj!

Jag har gått igenom mycket men Lina har givit mig den ro, den trygghet, den kärlek som jag aldrig känt tidigare i livet. Hon har fått mig att ta tag i de problem som präglat mitt liv baserat på min sjuka familj. Inte så dysfunktionell längre, har fått lära mig vad äkta kärlek är, vad känslan att älska ett barn är.

Vi har haft tuffa tider, tagit oss igenom dom, sjukdomar, blivit friska igen, haft ont om pengar, fått mer av dom, blivit svikna av folk omkring som vi stöttat, dom har fått sina straff av andra som dom svikit.

Vi har älskat, gosat, byggt upp en fantastisk familj med Fina, Benne, Morris och Beppe och inte minst Bobo... Vi har rest, vi har stannat hemma, vi har gått på korta och långa utflykter. Vi har stått brevid och stöttat varandra när det behövts. Vi har pluggat ihop, pusslat med tider, jobbat, kämpat för att få ihop tidspusslet, älskat, haft ungdomsgård hemma...

Vi har gjort allt det som många tar för givet, idag, från sjuksängen med en near-miss så är jag mer ödmjuk än någonsin för vad vi har och vad vi har gått igenom ihop...

Jag älskar dig mer än jag själv kan ge uttryck för och vad du någonsin kan förstå. Oavsett vad livet envisas med att kasta ut för hinder i vår väg så ska dom röjas bort, gås omvägar runt, hoppas, skutta, krypa, ålas förbi... Jag vägrar ge upp!

Du är min!

Det är ingen vila att ligga på sjukan... Förutom att personalen envisas att ge en medicin på konstiga tider och ta blodtryck och liknande kl 0530 på morgonen så envisas min rumsgranne med att fisa så att elefant skulle bli stolt samt var 5:e minut ligga och stöna och jämra sig. Han har problem med magen men följer inte instruktionerna från personalen om att resa sig, röra sig i sängen äta mm för att få igång magen... Så just nu börjar jag bli irriterad. Kunde inte somna förrän efter kl 0100 och blev väckt första gången vid 0500. Det blev med andra ord 4 timmars sömn, inte direkt att vila upp sig...

Ligger här och längtar hem något så sanslöst, Älsklingen, barnen, stojet och goset. Ser fram emot att vällinga pojkarna vid halvsju sju på morgonen, rena lyxen mot att ligga här.

Ska begära samtal med stroke-enheten här, ju mer jag läser desto tydligare är det att jag har antingen haft en TIA-attack eller mindre Hjärninfarkt, det släppte av sig själv igår och jag kommer kräva en utredning för att det är så att de som haft en TIA-attack är i mycket högre grad predisponerade till att få en större och mer allvarlig hjärninfarkt inom 2 dagar-till närmaste året - har ingen lust att vara orolig eller att bli ett kolli... Har alldeles för många år kvar att leva för att drabbas och jag är inte fyllda 40 än.

Har slagit på mp3:n i telefonen för att slippa höra grannen... Inte mycket att göra just nu här, lite nattpersonal och datorn som kan hålla mig sysselsatt. Kan inte somna om, för ljust, för ljudligt, för tråkigt, för ont att sova på handen med nålen i.

Har mest av allt lust att bara ta grejorna och smita ut från avdelningen nu och smyga in hemma och lägga mig brevid älsklingen och småkillarna för att höra dom snusa i sängen. Laga frukost till dom och bara mysa non-stop!!!

Nåja jag loggar upp och tömmer mer tankar efter att ha pratat med läkarjouren och rapporten på min MR. Har bara en känsla av att jag lär få fightas vidare för de flesta av läkarna har sett ut som flocken från fåret shaun...